Tankar
Tankarna bara går och går. Vart har jag hamnat? De var ju på väg att gå åt rätt håll, men så klantar jag till de och förlorar mitt jobb som jag älskade. Och nu har jag blivit utslängd av min pappa. Känns som att varje gång jag är på väg upp, så halkar jag på målinjen.
Jag har så mycket olika känslor inom mig, ena sekunden känner jag en enorm livslust, andra sekunden känner jag att jag inte pallar mer. De känns som att det krockar. Känns som jag är på bristningsgränsen. Att jag snart kommer brista ut i gråt. Men jag är rädd att visa mig svag, rädd att visa att jag behöver hjälp. Jag får emellanåt ont i bröstet av ångesten. Ändå så har jag så fucking svårt att be om hjälp, Vad fan ska jag ta mig till?
Enda grejen i mitt liv som jag verkligen, orkar kämpa med, är bowlingen .
Och den personen som får mig att orka fortsätta kämpa, är min bästa vän. Vet inte vad jag skulle tagit mig till utan henne. Du vet vem du är <3
Men, nej nu ör det dags att sluta tycka synd om mig själv, och slå näven i bordet, och hoppa upp på hästen igen, och ta tag i mitt liv, Ingen annan kommer göra det åt mig och jag har då aldrig blivit serverad på ett silverfat. Så varför skulle jag bli de nu?
Suger på att formulera mig men kände att jag var tvungen att skriva av mig. Släppa ut tankar .
För jag bär på mörka tankar. Men jag är och har alltid varit en krigare, så detta ska jag fan klara av.
Jag ska våga be om hjälp, jag ska våga visa mig svag. För min framtid, för min familj, för mina vänner, men framförallt, för mig själv.
Mina motgångar, har och kommer alltid att göra mig starkare.
All kärlek.
Nerbring.
