Har rätt mycket tankar i huvudet just nu. Tänkte skriva ner dom.
Var har jag mina vänner just nu?
Okej jag vet. jag har blivit vän med Fredde(MFK) och Henke(MFKs kompis)
och vi har blivit bra polare, som vanligt är jag vän med pidde som e en bror för mig,
men...wtf?`har jag bara dom som e äkta? var e mina andra vänner som jag hade bra kontakt med för några månaders sen?
det känns som det blir bara värre och värre...
där hemma känns det dåligt som vanligt nu den senaste tiden...mamma har inte så mycket pengar, pappa , ja finns de så mycket
att säga om honom? han bor hemma ibland o ibland hos sin nya, känns bull o säga så till min far, men de känns som vi
tappat kontakten, det var inte alls som förr, då man va ute och lekte med polare då man bara hade en vän och det var han
som jag bodde granne med...då inte kärlek ställde till med problem...men kärlek till min pappa finns kvar helt klart, även
om jag gjort en del dumma misstag som gör så dom inte kan lita på mig längre...känns lite som mitt eget fel...men det kanske
det är, eller har jag fel?
Jag själv tycker att jag och pappa har haft en bra relation mellan varandra, även om det inte känns så, men ja, minnen finns ju
alltid, både bra och dåliga..."Pappa, kan du läsa god natt saga? jag kan inte somna?", " pappa kan vi gå ut o leka på gården?"
det var vanliga frågor på den tiden.
Det kändes så jävla gött och va barn...inte lika mycket problem som man får under tiden man är i tonåren...för de flesta blir
det bättre efter man blivit vuxen...men just nu känns det som det inte kommer hända mig, jag menar, kärleken e bara till problem,
saknar mitt ex som fan, ingen vet hur mycket hon betyder för mig... skolan, finns det knappt nåt att säga om, jag har kämpat, det
har jag, bara att jag inte visat de, men jag har kämpat, men jag har haft det tufft i skolan från klass 1 till 9...
Tillbaka till familjen, den personen som jag kan vända mig till när det gäller problem, hjälp...ja allt nästan...det är min bror
Martin, han är den som hjälpt mig till och blivit den människa jag är idag...
Mamma, ja, va kan man säga? Vi har haft en del bråk genom åren, men du är ändå min mamma, och även om jag inte visar de, så älskar jag dig
du har ändå ställt upp för mig, även om det inte känns som det, och jag vet att du har de tufft nu med jobb och skillsmässan...
Men som jag brukar säga...hur kul hade det varit om alla var perfekta? då vet man ju inte vad rätt och fel
och vad som är roligt och vad som är tråkigt ju.
Har massor med projekt och saker framför mig, kommer jag klara de?
Kommer jag klara skolan? Helt ny skola...kommer jag klara de?
Får väl se...
//Alexander Nerbring
Opererad...Igen...
Allt känns deppigt just nu, då jag har opererat mig igen, denna gång i vänsterarmen.
I alla fall..åkte in i en glasruta i lördagskväll, skar upp två skenor och skadade en...ringde ambulans gjorde min kompis, svimmade av och fick ett anfall och ambulansen kom efter 5 - 6 minuter.
Väl när jag kom till akuten så fick jag vara där mellan 9 på kvällen till 3 på natten, så fick jag också
reda på att jag skulle till handkiurgen dan efter och kolla upp det.
Söndagen klockan 9.
Kom dit och fick vänta ett tag...fick först ett positivt besked att jag slapp operation...men som man säger...allt kan vända snabbt...5 minuter efter jag hörde att jag inte behövde opereras så sa läkaren "Det är djupare än vad jag trodde så du måste opereras".
Läggs in på ett rum. I väntan på operationen så får jag besök av Andre R som varit med och orsakat skadan...sen kom Kim och Andre N, med en blomma som bevis att dom bryr sig om mig...tack för blomman...senare vid fem tiden kom Denise och Isabella. Kvart efter det så var det dags...jag skulle opereras...det gick bra och det gick på en timme. Sen kom jag till salen och vilade.
Nu är jag hemma igen och mår bra...är deppig bara då jag ska ha gips i sex veckor.
Denna sommaren förstörd...
Aja, livet går vidare...
Vi hörs.
//Alexander Nerbring.
