juniornerbring

Japp, rubriken har inte alls med vad jag tänkte skriva om att göra, men det är exakt så jag känner just nu " visa mig meningen med att vara ensam"... Tiderna förändras, fattar inte att glöden är släckt. Det är precis som att , jag vet var jag vill gå men det känns som inte fötterna bär.

I thought my heart never break, but now i know that´s are one big mistake.
Det är mycket jag känner just nu, allt förutom glädje och lycka. Varför? Jo både mitt eget fel och saker som händer. Men, är det mest mig eget fel? Att jag tänker på det hela tiden? Att jag skriver om det hela tiden?
Igår hade jag den sämsta dagen, på länge...Jag var sur, jag var gnällig och det gick ut över mina vänner. Och det är jag hemskt ledsen över.
Jag har kommit in i en period där jag inte känner någon motivation för något.
Det är tråkigt med allt! Welcome to my life. Life is a bitch, but sometimes are life good.
 Men även om jag mår såhär, så är jag tacksam över att jag lever.
För även om det inte känns så, så VET jag länst inne i hjärtat att allting har sitt slut, jag kommer kunna leva ett normalt liv och vara glad. Hoppet finns där, alltså finns möjligheten.
Det är snart nytt år igen, och då är det bara att tänka " Nytt år, nya möjligheter och nya krafter" Hur svart det än är i mitt huvud just nu, så blir det ändå " gryning efter natt"
Jag måste bara se till att göra mig vän med sorgen.
Kämpar jag vidare och krigar för ett bra liv, så är jag på rätt väg.
Det är för stunder som denna jag vill blunda för jämnan.
Jag måste bara inse att framtiden innehåller något finare.
Jag vet att jag KAN, jag vet att jag VILL, men jag vet inte om jag orkar. Men det får tiden visa. Ska jag bli den gamla Alexander, så vet jag att jag måste ändra mig. Ändra min inställning till saker och ting. Måste ändra mitt tänkande.

Nu är det jullov, och det kunde inte få bättre timing, för äntligen får jag tid till att ta de lugnt och andas ut. Och släppa ut tankar. För det är saker man inte hinner när man har skola att tänka på. Jag är snart 18 år, och då kommer mycket ändras, jag får mer ansvar för mig själv, och måste se till att redan nu, börja ta mer ansvar. Så jag kommer klara av att ta så mycket ansvar som möjligt när jag är 18, att jag känner mig redo. För hur kul skulle det vara om jag är 18 och inte kan ta ansvar? Det skulle inte vara så kul. Så jag måste ta mig i kragen och fixa allting. Jag måste verkligen, för annars vet jag inte vart jag ska gå. Vet inte hur min framtid blir. Vet ingenting då. Så dags för mig att bättra mig med allt. Dags för mig att fixa mina brister.

Tack för mig.

Alexander Nerbring