Varför? Varför? Kan någon säga mig varför?
Jag känner mig extremt besviken, frustrerad, arg, ledsen, sårad. Känner mig sviken.
Det handlar om att ge och ta, inte bara ta.
När man visar att man bryr sig, ska man inte få ryggen tillbaka.
Nej då ska man få uppskattning tillbaka.
Jag kräver inte mycket, men kräver åtminstonde att man får något tillbaka.
Det är det minsta man kan begära, tycker man.
Känns som jag tappat greppet. Är verkligen inte mig själv just nu.
Jag behöver komma ifrån vardagen lite.
Jag behöver en nystart. Något nytt att bygga på.
Måste börja ta mig själv före annat ett tag.
Behöver helt enkelt en omstart.
Det svider, att se en person som betytt mycket för mig bara köra bort mig sådär.
Bara för jag visade att jag brydde mig.
Det kändes som en käftsmäll, helt enkelt.
Det är då jag måste vara stark, jag kan inte bara ge och ge.
Jag måste få något tillbaka också.
Och det fick jag inte i detta fallet, mer än skit.
Jag måste stärka mitt psyke.Jag måste lära mig.
Jag mår inte bra över detta. Och det känns som att inte många förstår mig.
Jag måste komma tillrätta med mitt liv.
Jag håller på att bli galen! Kanske det är jag som överdramatiserar allt.
Men jag säger bara sanningen, jag mår inte bra!
Eller ja, mår både bra och dåligt på samma gång.
Men ja, vet inte, vet inte mycket just nu, vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag behöver öppna en dörr och sparka ut det negativa.
Och släppa in det positiva. Bara slänga ut skiten.
Det skulle kännas så skönt och kunna göra det.
Men var börjar jag? Jag måste öppna en dörr
och se nya möjligheter. Måste våga börja leva på riktigt.
Måste våga säga ifrån, måste våga släppa saker.
Kan inte ha det såhär längre, det tar kål på mitt redan så dåliga psyke.
Vill inte hamna i en deprission, är så mycket starkare än så.
Jag är så jävla mycket bättre än så.
Jag har de för bra för att jag ska hamna där.
Visst, man säger att de negativa gör en starkare.
Jag är stark, jag vet. Men även en stark har sina problem.
Även en stark sitter och funderar på vad som är på väg att hända med en...
Jag måste, ut och leva mitt liv. Jag måste bli stabil.
Jag måste våga hitta mitt rätta jag igen.
Den där Alex som alltid var positiv.
Den glade Alex.
Var är du någonstans?
Jag måste som sagt, ut med det negativa
Och ta in det positiva.
För var är jag på väg, just nu?
Med dessa problem. Med denna ångesten.
Med denna klumpen i magen.
Jag måste ha tålamod.
För jag vet att min tid kommer också.
Men när? Har väntat så länge nu.
Varför ska allt gå neråt?
Varför kommer aldrig en olycka ensam?
Nej, sitter inte här och skriver detta för att tycka synd om mig själv.
Skriver detta för att få bort mina tankar ur mitt huvud.
Så tro inget annat.
Även om jag inte ser det framför mig, så ska jag ta mig dit.
Jag ska må bra igen, och verkligen menar det när jag säger" jag mår bra!"
Jag ska dit! Om jag så ska gå genom eld och vatten.
Ingenting ska få hindra mig!
Jag ska ha världens bästa liv från och med nu!
Ingenting, eller ingen, ska få hindra mig!
Den som försöker, kan ta en kölapp och vänta på att jag ska bry mig!
JAG SKA DIT!
/ Alex Nerbring
Kommentarer
Postat av: Nisse
oj vad bra du skriver och så ärligt och rakt, du är stark trots det som du fått stå ut med i många långa år under din tid i grundskolan.
Shit fick en tår i ögat över ditt kämpande och framgång i skolan efter du slutat 9:an.
Själv bowlare och hade äran att möta er i förra veckan, ett trevligt gäng, du skulle "dränka sorgen" över förlusten men hoppas du hade en härligt skön helg ändå.
Ta väl hand om dig, det är du värd och ha det Bäst.
ps Hoppas du börjar blogga här igen :)
Svar:
Alexander Nerbring
Trackback
