juniornerbring

Alla mina motgångar har gjort mig stark

Uppskattning

Skolfotot från trean

Tjena moss alla ni där ute.

Hur är det med er?

Vi börjar som ni säkert vet, gå mot ljusare tider igen, även om vi inte haft någon riktig vinter.

I alla fall inte här nere i Malmö. Men jag klagar inte, även om det hade varit mysigt till en viss del.

Vad ska man skriva om idag?

Hur min dag har varit? Den har varit jätte bra! Verkligen jätte bra =)

Först vaknar man klockan 6, efter att ha sovit i ungefär 2 timmar, för att åka till praktiken.

Skulle lägga golv idag, och det gick sjukt bra faktiskt, även om jag bara sovit 2 timmar så var jag pigg och

var på tårna. Det är så det ska vara, även om man haft en sömnlös natt, så är det bara att bita ihopa och kämpa.

Du tjänar mycket på det. Inte vika ner dig för att du är jätte trött. Visst, jag förstår och vet, att man är trött

om man bara sovit 2 timmar på en natt. Men bit ihopa och klara av dagen, så kan du ta de lugnt med gott samvete och gå och lägga dig tidigt på kvällen så du får sova ut, så jämnar det ut sig vettja :)

Hur har er dag varit? Bra? Dålig? Varför har den varit dålig? Varför har den varit bra?

(OBS, Texten här nere är lång, men texten betyder väldigt mycket för mig. Läs och kommtera. Jag vill komma med ett budskap!!!)

Hade tänkt skriva lite mer om mitt förflutna. Igen. Men ska virida det till det positiva detta inlägg =)

Mitt liv har som ni säkert redan vet, varit kantad av motgångar. Redan i årskurs 1.

Började med lärarna...Dom ville anmäla mig till socialen, och få mig till en särskola, där undrar jag nu i efterhand, Varför? Är dom dumma i huvudet? Jag är fan inget särbarn, inget illa mot dom som är det, men jag var verkligen inte det.

En dag minns jag speciellt, jag mådde illa, spydda och kände mig febrig, och gick direkt till min lärare och sa att jag inte kunde vara kvar, för jag spydde...Men läraren tvingade mig kvar. Och klassen småskrattade åt mig, även om vi var små, vi gick lixom i 1an, men jag spydde och kände mig febrig, visste knappt vad feber var då. Men jag kände mig inte frisk i alla fall. Men hon den dära läraren skulle hålla mig kvar.

Blev som känt mobbad från årskurs 1 till 9. Och det var verkligen inte lätt och kämpa sig igenom dom åren.

Det var min livs tuffaste period.

I 3an, var det för jag fick glasögon, kom dit EN dag med glasögon, sen kom jag aldrig mer tillbaka till skolan med mina glasögon, det tog så hårt på mig, så att jag kunde inte bära dom. Och jag vet att min mamma tjata och tjata, men ingenting hjälpte. Det sved i mig. Men vad skulle jag göra? Mammas tjat kunde man alltid leva med, men mobbning? Det värsta jag vet, det är mobbning.

Sen var det upp och ner, men jag var från och till mobbad hela grundskolan.

Hade ingen riktig vän på skolan som jag kunde gå till.

Det var nog det värsta av allt, jag hade ingen äkta vän att vända mig till när jag var nere på botten.

Hem gick jag alltid efter skolan, aggresiv mot min mamma.

Och det tog också på mig, jag ville ju komma hem glad efter en dag i skolan, men nej, det gick inte.

Idioterna på skolan fick mig och må dåligt och det gick utöver hemmet.

Som tur var då, att jag hade min bowling och luta mig tillbaka på, bowlinghallen var och är fortfarande min fristad.

Där kan jag känna lugn och ro, och vara mig själv. Där kan jag släppa alla onda tankar.

Högstadiet skulle börja...Jag kände hur det skulle vända.

Smack! Jag hade fel...Det blev ännu värre.

Jag hamna i slagsmål, efter slagsmål efter slagsmål.

Det var jobbigt, för jag är inte den typen som slåss.

Men när mobbarna håller på som dom gör, så finns det inget annat.

Då får jag ge igen, tyvärr var det på fel folk oftast, gick på folk som egentligen inte gjort mig något...

Men jag kände att jag behövde göra något för att passa in, och då blev det att slå någon. Tyvärr.

Det är något jag ångrar. Nåja, inte när jag vände mig om och slog till en kille som gick med 4-5 andra, som spottade mot mig slängde fula kommentarer mot mig, då slog det slint i min skalle, jag vände mig om och tog första bästa, och gav han en riktig smäll. Och, fan det kändes bra. Jag fick ut all min ilska.

Tiden gick och det blev värre...Bokskogen, vi åkte dit med alla i samma årskurs, minns ej om det var 7an eller 8an...Men jag hade gjort mina första låtar, och som ni vet säkerligen, så blev dom inte så lyckade...Dom höll på med mig, ställde sig runt mig i en ring, hade stora pinnar i handen hade dom också... Och tvingade mig att rappa.

Gjorde jag inte det, så visste jag vad som skulle hända. Så vad skulle jag göra? 6-8 man som står runt om mig i en ring med stora pinnar? Ska jag hålla käften och få smällar eller ska jag göra som dom säger?

Men jag vågade inte berätta för mamma och pappa, skulle rektorn få reda på det skulle jag vara en "tjallare"

Så det var bara för mig och hålla käften och hoppas på att dom en dag lägger av.

Sen var det massa småsaker... Dom tvingade mig att tända eld i ett skåp, tända raketer i rasthallen, och sådant smått.

Sen en dag, det var på tiden då man fortfarande använde sajten LunarStorm. Jag hade skrivit ett blogginlägg där, och det var ett känsligt ämne för invandrare, jag menade absolut ingenting rasistiskt med det. Men dom tog det som att jag var en rashatare, så jag blev kallad rasist, och alla invandrare på skolan, ville mer eller mindre slå ner mig. Men vad som hindrade dom, vet jag inte. Tiden gick, och jag började skita i skolan, socialen blev inkopplade och jag började mer och mer känna mig hopplös, meningslös och misslyckad.

I 9an, då gav jag upp helt, jag stannade hellre hemma där jag visste att inget skulle hända mig, än och gå till skolan och vänta på nästa skit. Visst, jag hade samtal med rektor, mentor, skolpedagog, men vad hjälpte det?

Dom pratade aldrig med dom som mobbade mig, så det hjälpte ju föga. Men i alla fall...Till slut beslutade rektorn, att jag skulle praktisera istället för att gå till skolan, eftersom dom visste också att jag gett upp skolan, jag var så djupt nere på botten, så jag visste att jag inte skulle klara mina betyg om jag så kämpade till döds med läxor och diverse. Så det blev 8 månaders praktik på K-Rauta på Svågertorp.

Sen skolavslutningen på Lindeborgsskolan i 9an. Min dag var här. Jag skulle slippa helvetet och skulle börja om på nytt. Jag skulle få en form av nystart. En andra chans, efter all skit jag fått stå ut med på Lindeborgsskolan.

Jag undrade vad jag skulle göra efter detta helvete, men jag skulle iallafall få slippa Lindeborgsskolan.

Men en dag kom det ner ett brev på posten, jag hade kommit in på Bellevue Gymnasiet, IV-Data, jag skulle få en andra chans att läsa upp mina betyg och få chansen att komma in på en riktigt gymnasielinje.

Jag kom dit, lämnade inte ett gott intryck, då jag kom första dagen med en blåtira, på grund av att jag blivit misshandlad dagen innan jag skulle börja där. Men det fick jag ta. Jag börja på ny skola iallafall.

Och det är den bästa skolan jag gått på, och är fortfarande den bästa skolan jag gått på, utan Bellevue Gymnasiet så hade jag inte varit den jag är idag.

Allting vände, jag börja få förhoppningar om en ljus framtid, för första gången på många år.

Jag klarade skolan galant, inga bekymmer alls.

Där var det ingen som mobbade mig, där accepterade alla mig för den jag var.

Skolbalen kom...Jag kom dit med inga förhoppningar alls. Tänkte, jag ska dit och ha kul.

Men, i mikrofonen sa, Anette, vår rektor. "Detta stipendium kommer delas ut till en elev som i 9 år i grundskolan haft det tufft med mobbning, men som nu höjt sig rejält och kommit upp på en nivå, så man ej kan förstå varför han var utstött" Vad hon exakt sa sen vet jag inte, men fick en massa beröm för vem jag var, och då tänkte jag, " Varför i helvete var jag mobbad på Lindeborg" ? Jag visste då att det var inte mig det var fel på, det var på hela Lindeborgsskolan, nåja, inte alla, vissa av lärarna var bra. Men det var ingenting som hjälpte mig.

Men nu efter allt, så klarade jag alla godkänt i ämnena på Bellevue, och jag var behörig till att söka till gymnasiet. Ett riktigt gymnasie.

Jag var så lycklig, jag kände" nu kan ingenting stoppa mig"

Nu går jag i trean på Design And Counstruction College, och kan knappt fatta det själv. Hur orkade jag gå i 9 år i uppförsbacke, sen sluta med att lyckligt ta studenten.

Jag vet, jag var stark. Jag visste långt inne i hjärtat, det var inte mig det var fel på. Det var dom andra som mobbade mig.

Så till er som blir mobbade i skolan, Be strong! Tro på er själva, intala till er själva och säg att det inte är DIG det är fel på, utan det är DOM

Till er som mobbar, hur hade ni känt om någon behandlat DIG så som du behandlar personen du mobbar?

Till er som ser någon sorts av mobbning, gör en insats och stoppa mobbningen. Ingen har rätt att bli mobbad, ingen har rätt att stå utanför. Vi alla är olika. Världen skulle varit tråkig, om alla varit likadana.

Men kom ihåg, var starka.  Klarar jag detta, klarar ni det. ALLA klarar det, med vilja!

Jag säger inte att jag hatar er som mobbat mig, jag säger tack. Tack för ni gjort mig till denna underbara man som jag är idag.

Vad som inte dödar mig, gör mig starkare, you know?

Tack för mig! / Alex

känner igen mig i hela situationen! men jag säger som du, jag hatar dem inte för det de gjort, jag tackar dem för de gjort mig till den jag är idag! kämpa på! du är en stor inspirations källa och med dina texter kan du hjälpa många!

Idag har jag haft en riktigt dålig dag. Men du gjorde den så mycket bättre för det du skrev, blev upprörd först kunde inte fatta att du gått igenom så mycket. Men du orkade och värkar som en riktigt bra person. Jag har inte samma problem som dig. Du måste haft det riktigt svårt. Du påminner mig om varför man ska fortsätta att orka. Tack så mycket!

Vad bra skrivet. Tumme upp till dig

Blev lite tårögd..



Känner igen mig i mycket av det du skriver, du är så oehört inspierande!

har inte läst hela för jag palla inte, det var så långt

Tack för inlägget. Kände igen mig väldigt mycket sedan innan och det finns inte en sekund som jag inte tänker på hur bra och hur mycket jag har förändrats till det bättre på gymnasiet. Så tack, det kändes bra att det finns fler som känner så.

Din jävla potatis. Du borde gå teknik programmet och inte bygg. Förstår inte hur du orkar skriva så mycket, jag gör det bara när skolan tvingar mig. Haha, men du känner säkert en viss lättnad i det hela antar jag. Ja du vet säkert vem jag är ^^