Tankar
Tankarna bara går och går. Vart har jag hamnat? De var ju på väg att gå åt rätt håll, men så klantar jag till de och förlorar mitt jobb som jag älskade. Och nu har jag blivit utslängd av min pappa. Känns som att varje gång jag är på väg upp, så halkar jag på målinjen.
Jag har så mycket olika känslor inom mig, ena sekunden känner jag en enorm livslust, andra sekunden känner jag att jag inte pallar mer. De känns som att det krockar. Känns som jag är på bristningsgränsen. Att jag snart kommer brista ut i gråt. Men jag är rädd att visa mig svag, rädd att visa att jag behöver hjälp. Jag får emellanåt ont i bröstet av ångesten. Ändå så har jag så fucking svårt att be om hjälp, Vad fan ska jag ta mig till?
Enda grejen i mitt liv som jag verkligen, orkar kämpa med, är bowlingen .
Och den personen som får mig att orka fortsätta kämpa, är min bästa vän. Vet inte vad jag skulle tagit mig till utan henne. Du vet vem du är <3
Men, nej nu ör det dags att sluta tycka synd om mig själv, och slå näven i bordet, och hoppa upp på hästen igen, och ta tag i mitt liv, Ingen annan kommer göra det åt mig och jag har då aldrig blivit serverad på ett silverfat. Så varför skulle jag bli de nu?
Suger på att formulera mig men kände att jag var tvungen att skriva av mig. Släppa ut tankar .
För jag bär på mörka tankar. Men jag är och har alltid varit en krigare, så detta ska jag fan klara av.
Jag ska våga be om hjälp, jag ska våga visa mig svag. För min framtid, för min familj, för mina vänner, men framförallt, för mig själv.
Mina motgångar, har och kommer alltid att göra mig starkare.
All kärlek.
Nerbring.
Tankar, sömnlöshet och allmänt skit....
Jaha, då sitter man här, ännu en natt utan en minuts sömn. Börjar känna att de börjar bli en ful vana....
Kanske, kommer låta lite negativ i detta inlägg, men jag behöver bara få ut alla mina tankar ur min skalle.
För ingen mår bra av att hålla inne på alla tankar, positivt som negativt, eller hur?
Den senaste tiden på facebook, har som ni säkert vet, varit en jävla massa skit, folk som klagar på vad jag skriver, och folk som klagar på att jag delar mycket om Sverigedemokraterna, vissa har tagit bort mig från Facebook, ingen större förlust egentligen. Det var valtider, självklart är det mycket politik då, det är väl en självklarhet?
Sen kanske jag borde delat mer av de partiet jag la min röst på, men jag känner sån avsky att ett parti av SDs sort, går framåt som dom gör i ett land som Sverige, 2014. Tro de eller ej, men jag accepterar DIG, även om du röstar på SD, det är inte det, utan det är att jag avskyr partiet SD. Nu, är det inte längre valtider, jag delar inte mycket, om ens alls, längre politik. Valet är över, nu kan vi inte göra så mycket mer. Mer än att börja acceptera läget, och njuta av livet. Sprid kärlek, inte hat.
Nog om politik nu.
Här om dagen, bröt min barndomsvän kontakten med mig, tragiskt, tomt, men jag känner inget hat mot honom, må all lycka vara med honom i framtiden. Inte lönt att hata, när jag vet att varken han eller jag var felfri. Dock, finns det vissa tveksamheter runt skitet, men det behöver jag inte tänka på mer, så jag släpper det. Jag har fler vänner än så. Sist men inte minst viktigast, min familj.
De senaste två åren, har överlag varit två mörka år. Som bekant förlorade jag min kära moder, 10 oktober 2012, om 5 dagar är det 2 år. Tiden har, trots all sorg, gått fort och jag förstår inte, var tar tiden vägen?
Jag saknar dig lika mycket fortfarande, och det kommer jag alltid att göra. Ingen kommer någonsin fylla upp det tomma hålet efter din bortgång.
1 juni i år, dog även min morfar. Min allra bästa vän genom livet. Du har alltid varit där, varit med på dom flesta av mina bowlingmatcher, även på mina få fotbollsmatcher. Jag har sagt att inför denna bowlingsäsong, så kommer det kännas tungt, även om du senaste 2 åren, om inte mer, inte kunnat komma ner och kolla på mig för du kom upp i åldern, så var du ändå där, du var ju den första jag sprang hem till för att berätta om resultatet.
Även när jag var nere, när jag mådde dåligt, så gick jag hem till dig och mormor, du lyckades alltid att få mig på gott humör.
Att förlora två av mina viktigaste personer i mitt liv, på så kort tid, är det mest hemska jag någonsin gått igenom. Det har varit en lång väg att vandra. Jag kan dock känna, att ni två sitter där uppe och har det bra och ser ner på oss här nere. Jag känner er närvaro varje dag, det ska ni veta.
Med kärlek och respekt kommer du långt i livet!
God morgon!
God morgon där i huset! Uppe innan tuppen idag, inte varje dag man vaknar innan klockan ringer, dessutom 1,5 timme innan. Det kan vara skönt ibland. Sitta och koppla av med en kopp kaffe och känna hur man vaknar samtidigt som solen går upp.
Idag är det bowlingdax, uppe i Höganäs, där vi måste se till att vända trenden, början av denna säsong i Sydallsvenskan har inte börjat som vi hoppats. Men det är dags att ändra på det nu! Först idag mot Höganäs och imorgon mot Bulltofta BK.
Jag känner att den senaste tiden, har jag börjat ta tag i de olika sakerna.
Att jag är på väg uppåt. Vet att jag sagt det några gånger innan, men denna gången känns det på riktigt.
För cirka en vecka sedan var det 1 år sen min älskade Mamma tog sitt sista andetag och åkte upp till himlen för att vaka över oss där uppe. Det har varit det tuffaste året i mitt liv, och det har funnits dagar då jag fortfarande inte fattar att det är sant. Det finns fortfarande dagar där jag är så nära på att bryta ihop och falla ner i gråt. Det finns fortfarande dagar då jag får upp mitt sista minne av henne i livet, då jag var besviken och sur på henne och bara gick ifrån henne, på kvällen där så blev hon djupt medvetslös och två dagar senare dog hon. Det var inte rättvist att hon gick bort.
Jag saknar henne mer och mer för varje dag som går, hon var världens bästa Mamma, även om jag inte alltid visade att jag uppskattade henne alltid, så visste hon om att jag älskade henne med hela mitt hjärta. Hon hade verkligen ett hjärta av guld, hjälpte alltid alla andra före sig själv.
Fanns där till 110% för sina barn trots att det var hon som behövde hjälp och stöd.
Du ska veta att du för alltid är saknad!
Vi älskar dig!
03-03-1958 - 10-10-2012
Förevigt i våra hjärtan!
Sömnlösa nätter!
Sömnlösa nätter, som rubriken lyder, varför finns dom?
Varför, när man behöver sin sömn, så kan man inte sova?
Varför ska tankarna springa fritt i sitt huvud just när man ska sova, men sen helt plötsligt försvinna under dagen? Och när man väl ska få ner tankarna på ett block eller på en blogg, så går det inte att formulera sig? Och ibland vet man inte ens vad man tänker på.
Där finns så många frågor som man nog aldrig riktigt kan få svar på själv.
Ibland får man frågor av sig själv, som man aldrig riktigt kan svara på.
Har den senaste tiden fått några sömnlösa nätter, och det är inte roligt, speciellt inte när man ska på en aktivitet via arbetsförmedlingen.
Har suttit så många gånger och försökt släppa ut varenda tanke så jag är helt fri från tankar just när jag ska sova, men när jag ska formulera tankarna så försvinner dom. Är det att jag tänker för mycket på min framtid? Tänker jag för mycket på det förflutna? Är jag orolig för någonting? Om jag inte hittar svaren, vart ska jag söka?
Tycker att det mesta börjar ordna upp sig för mig. Det börjar ljusna lite tycker jag. Börjar se saker klarare och bättre. För första gången på länge så känner jag faktiskt hopp för mig själv. Känner att jag vuxit som person den senaste tiden, men jag har alltid levt efter meningen " Det som inte dödar mig gör mig starkare" Så det är klart det bara blir bättre för mig själv.
Men som sagt, ibland sitter man och försöker skriva ner sina tsnkar, så fastnar man och får inte ut något. Det gick ju så bra för mig ett tag, tankarna bara flöt på och jag fick ner varanda tanke här på bloggen, och även om jag inte är ute efter det så fick jag mycket feedback på det jag skrev och det mesta var positivt, så det var ju bara kul att läsa alla kommentarerr. Det får ju en att le för sig själv.
Jag älskar att dela med mig av mina tankar, jag vet inte varför. Och jag vet inte var jag fått det ifrån men så är det.
Jag vill med detta inlägg, tacka alla mina vänner och min familj för att allt stöd den senaste tiden, trots att jag varit nere på botten. Och för att ni stått ut med mig. Ni är underbara och jag älskar er allihopa.
Ha en härlig tisdag för det ska jag ha. Först tekniska museet med min aktivitet via AF sen spela minigolf med mitt nya bowlinglag.
/ Alexander Nerbring
God morgon!
God morgon!
Det var längesen jag skrev här. Är uppe med tuppen idag (till och med innan tuppen)
Vad har då hänt sen senast jag skrev?
Mamma gick bort i Oktober. Och det är något som fortfarande svider. Hon var alldelse för ung för att gå bort. Saknar henne så det gör ont.
Annars har det inte hänt sådär jätte mycket.
Söker jobb för fulla muggar och det börjar väl kännas hopplöst.
Har påbörjat körkortet men har fått pausa det för personliga skäl.
Bowlingen går jättbra, hela våren har jag spelat sjukt bra, och snart är säsongen slut, och jag kan sammanfatta säsongen såhär : Mitt livs bästa säsong.
Fotbollsallsvenskan har börjat igen. Och mitt kära MFF har börjat rätt bra, dom kan bättre men absolut nöjd med att vi ligger etta(med en match mer spelad än HIF och Götet)
Men vi är allsvenskans yngsta lag, då kan man väl inte begära att dom ska spela på topp varje match.
Matchen igår mot Norrköping, det var så störigt, Norrköping hade alla marginaler med sig, fick alla andra bollar hela tiden, domaren blåste sönder matchen, och envisades om att ta fram de gula kortet för MFF men för Norrköping blev det nästan inget gult kort. Och Filip Helanders gula kort, Martin Hansson, Varför får han de? Han tar klockrent på bollen , så varför det ens blev frispark förblir en stor gåta.Men sen kan som sagt, MFF mycket mer än vad dom visade igår.
Och man kan inte ljuga om att man fick gåshud när hyllningen till den avlidne målvakten Ivan Turina kom.
Må du vila i frid, Ivan!
Nej, nu ska jag fixa till mig lite, ska iväg och spela klubbmästerskap.
Ha en härlig och solig lördag, för det tänker jag ha!
Alexander Nerbring
Tisdag och landskamp....
Idag är det tisdag, som ni alla säkert redan vet. Och idag är det Sverige - Kazakstan i premiären av VM-Kvalet.
Minst 4-0, eller?
Aja, det blir att sitta i min soffa och kolla den, sen blir de väl sängen efter.
Är trött på alla som klagar över folk som får försöjningstöd via socialen. Alla drar alla över en och samma kant.
Visst, finns där dom som lever på soc och skiter i att söka jobb. Men där finns ju dom, som jag, som vill jobba, men som inte har någon inkomst, som är tvugna att få försöjningsstöd från soc. För utan det, så har jag ju 0 kr?
Och skulle jag leva på 0 kr i 3 månader? Aldrig!
Det är bra att socialen finns, men dom ska ju hjälpa dom som är arbetslösa som vill jobba, inte dom som är arbetslösa och inte vill jobba.
Och jag söker jobb...Men alla går och säger " Där finns hur mycket jobb som helst" Nej, det finns där inte. Hade de funnits hur mycket jobb som helst så hade de inte varit så många arbetslösa som det är idag. Så det så!
Så snälla, ni som har de så jävla bra med jobb...Sluta klaga på oss arbetslösa som vill jobba! För ni tror väl inte jag trivs med att ha 3 400 kr att leva på per månad? De e klart jag vill in i arbetslivet. Men det är inte bara att säga att jag vill jobba, utan jag söker jobb...Men jag får väl första tiden söka jobb på de yrket jag vill jobba som? Sen nu, kan jag börja söka vilket jobb som helst och ta skit jobben innan jag kommer in på det jag vill.
Man ska inte ge upp de yrket man vill jobba som direkt, bara för man inte fått något...Man får ju ge de lite tid!
Så, snälla sluta klaga på hur jag söker jobb och så, för jag vet vad jag gör! De är lättare för er och säga så och så...Men det är jag som ska söka jobb till mig...
Satt ner igår och tänkte, vem är jag? Ja, vem är jag egentligen? Vet jag redan de som 20 åring?
Det tror jag inte. Sånt kan ta tid innan man vet svaret på den frågan. Och jag tror många fortfarande ställer sig frågan " vem är jag?"
Det är så många grejer som ska falla på plats innan man vet svaret.
Men en sak jag vet om mig själv...Är att alla motgångar som jag gått igenom, har gjort mig stark.
Att jag inte viker ner mig för minsta lilla, utan jag tar mig förbi de och kämpar vidare.
Alex
Varför? Varför? Kan någon säga mig varför?
Jag känner mig extremt besviken, frustrerad, arg, ledsen, sårad. Känner mig sviken.
Det handlar om att ge och ta, inte bara ta.
När man visar att man bryr sig, ska man inte få ryggen tillbaka.
Nej då ska man få uppskattning tillbaka.
Jag kräver inte mycket, men kräver åtminstonde att man får något tillbaka.
Det är det minsta man kan begära, tycker man.
Känns som jag tappat greppet. Är verkligen inte mig själv just nu.
Jag behöver komma ifrån vardagen lite.
Jag behöver en nystart. Något nytt att bygga på.
Måste börja ta mig själv före annat ett tag.
Behöver helt enkelt en omstart.
Det svider, att se en person som betytt mycket för mig bara köra bort mig sådär.
Bara för jag visade att jag brydde mig.
Det kändes som en käftsmäll, helt enkelt.
Det är då jag måste vara stark, jag kan inte bara ge och ge.
Jag måste få något tillbaka också.
Och det fick jag inte i detta fallet, mer än skit.
Jag måste stärka mitt psyke.Jag måste lära mig.
Jag mår inte bra över detta. Och det känns som att inte många förstår mig.
Jag måste komma tillrätta med mitt liv.
Jag håller på att bli galen! Kanske det är jag som överdramatiserar allt.
Men jag säger bara sanningen, jag mår inte bra!
Eller ja, mår både bra och dåligt på samma gång.
Men ja, vet inte, vet inte mycket just nu, vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag behöver öppna en dörr och sparka ut det negativa.
Och släppa in det positiva. Bara slänga ut skiten.
Det skulle kännas så skönt och kunna göra det.
Men var börjar jag? Jag måste öppna en dörr
och se nya möjligheter. Måste våga börja leva på riktigt.
Måste våga säga ifrån, måste våga släppa saker.
Kan inte ha det såhär längre, det tar kål på mitt redan så dåliga psyke.
Vill inte hamna i en deprission, är så mycket starkare än så.
Jag är så jävla mycket bättre än så.
Jag har de för bra för att jag ska hamna där.
Visst, man säger att de negativa gör en starkare.
Jag är stark, jag vet. Men även en stark har sina problem.
Även en stark sitter och funderar på vad som är på väg att hända med en...
Jag måste, ut och leva mitt liv. Jag måste bli stabil.
Jag måste våga hitta mitt rätta jag igen.
Den där Alex som alltid var positiv.
Den glade Alex.
Var är du någonstans?
Jag måste som sagt, ut med det negativa
Och ta in det positiva.
För var är jag på väg, just nu?
Med dessa problem. Med denna ångesten.
Med denna klumpen i magen.
Jag måste ha tålamod.
För jag vet att min tid kommer också.
Men när? Har väntat så länge nu.
Varför ska allt gå neråt?
Varför kommer aldrig en olycka ensam?
Nej, sitter inte här och skriver detta för att tycka synd om mig själv.
Skriver detta för att få bort mina tankar ur mitt huvud.
Så tro inget annat.
Även om jag inte ser det framför mig, så ska jag ta mig dit.
Jag ska må bra igen, och verkligen menar det när jag säger" jag mår bra!"
Jag ska dit! Om jag så ska gå genom eld och vatten.
Ingenting ska få hindra mig!
Jag ska ha världens bästa liv från och med nu!
Ingenting, eller ingen, ska få hindra mig!
Den som försöker, kan ta en kölapp och vänta på att jag ska bry mig!
JAG SKA DIT!
/ Alex Nerbring
I dagens samhälle blir man....
Ja, i dagens samhälle blir man sur för att man råkar skicka förfrågningar till folk på facebook...Såg ett inlägg på facebook idag ( om du ser detta var vänlig och inte ta illa upp), personen skrev " Snälla sluta skicka spelförfrågningar, den som skickar tas bort", jag menar det är inte hela världen? Där finns värre saker. Facebook har mer och mer tagit över samhället...Flickvännen/pojkvännen blir sur för att killen/tjejen gillar en bild på en kille/tjej... Är det hela världen?
Varför lägga ner så mycket tid på det? Facebook är bara en hemsida, en hemsida, lyssna på ordet, hemsida, på internet... Det är inte livet! Och folk blir sura för att många fotbollsnördar och hockeynördar skriver om resultaten...Om jag nu ska va sån, " kan ni sluta skriva om skit programmet big brother?" Så ni är inte så mycket bättre själva. Sen finns där folk som skriver om alltför mycket...Folk skriver sitt liv där...Folk klarar inte sig utan facebook, utan måste uppdatera sin status stup i kvarten... folk blottar sig för mycket! Jag har oxå gjort det, det erkänner jag, men har lärt mig att inte göra det! Och sen...om man inte vill ta en sak på facebook, varför skriver man de så alla kommer att fråga öppet? Och personen kommer långt ifrån ta de privat med alla som frågar... Nej, det är bättre med verkligheten, för hur mycket vi än försöker glömma, så finns det en verklighet, och den kommer ifatt alla någon gång i era liv...Tro mig, jag vet!
Förövrigt så är det bara en månad kvar till studenten, skönt som fasiken :D mindre skönt att jag inte har jobb efter, men får ligga i högväxel för att söka jobb! Och jag har träffat en tjej, en söt liten tjej som heter Linda, hon har stulit mitt hjärta. Och det känns underbart! Ångrar inte en sekund med dig! <3
Sen har inte jag så mycket att skriva! håll gärna utkick om jag skulle slänga in ett inlägg lite då och då :-D
Ha en underbar sommar och drick inte med måtta under alla sommarfester ;)
/ Alexander Nerbring
Sverige...
Sverige som land, mesigt, tråkigt och sorgligt land...
Så fort någon bjuder på sig själv så är den personen pajas...
Här i Sverige ska man vara lugn alltid och vara lagom, aldrig sticka ut.
För då hackas det på en. Fattar ni? Bjuder man på sig själv så klagas det på en?
Syftar mest på Sean banan, hans uppträde på Melodifestivalen, han bjöd på sig själv, han sticker ut, då ska det direkt klagas på att han inte ska vara där och så vidare...Och Sverige, där klagas det överdrivet mycket på saker som man själv inte har och göra med, och så fort det är något dom inte gillar, ja då ska de klagas där också...Kan ni inte bara håller er till er själva och skita i vad folk har för musiksmak o dyligt?
Är trött på att det klagas och klagas hela tiden... Det är fan tråkigt att inte bjuda på sig själv och behöva vara lagom hela tiden...Så ut och bjud på er själva och stick ut ur mängden! Fuck vad andra säger! Sverige är lagom landet, hjälp till att ändra på det!
Och ja jag sa att Dead by april inte hör hemma i en melodifestivalen, jag tycker att deras låt var grym, men den musiken hör inte hemma där, det gör egentligen inte Sean banan heller, men det som gör att han hör hemma där, det är för att han vet hur man underhåller en publik, det vet inte dead by april, dom står stilla bredvid kedjor och en bur där trummisen satt och skakade lite på huvudet...Men Sean banan, gjorde allt det jag sa ovanför, han bjuder på sig själv, därför hör han hemma där.
Såg en jävla massa kommentarer om att det ska va död åt Sean banan, att han ska gå och lägga sig, att han är pinsam har till och med sett en skriva " han hör inte hemma här för han inte är svensk" Ni kan vara pinsama.
Bowlingen! ÄNTLIGEN! Denna känslan har jag väntat på!
Cup igår och där kom jag trea, en framgång, exakt vad jag behövde...Och idag var det träning med U21 - gruppen i Ängelholm...Och där justerade tränaren mitt spel liiite bara lite och det fick det och kännas extremt bra! så bra har det inte känts på hela säsongen! Är detta vändningen? Är jag tillbaka på riktigt denna gången :D ?
Klart jag är!
Förövrigt rullar allt på som det ska. :D
Ha en riktigt bra vecka nu när det kommer en ny orörd vecka =D
/ Alexander Nerbring
Så fort någon bjuder på sig själv så är den personen pajas...
Här i Sverige ska man vara lugn alltid och vara lagom, aldrig sticka ut.
För då hackas det på en. Fattar ni? Bjuder man på sig själv så klagas det på en?
Syftar mest på Sean banan, hans uppträde på Melodifestivalen, han bjöd på sig själv, han sticker ut, då ska det direkt klagas på att han inte ska vara där och så vidare...Och Sverige, där klagas det överdrivet mycket på saker som man själv inte har och göra med, och så fort det är något dom inte gillar, ja då ska de klagas där också...Kan ni inte bara håller er till er själva och skita i vad folk har för musiksmak o dyligt?
Är trött på att det klagas och klagas hela tiden... Det är fan tråkigt att inte bjuda på sig själv och behöva vara lagom hela tiden...Så ut och bjud på er själva och stick ut ur mängden! Fuck vad andra säger! Sverige är lagom landet, hjälp till att ändra på det!
Och ja jag sa att Dead by april inte hör hemma i en melodifestivalen, jag tycker att deras låt var grym, men den musiken hör inte hemma där, det gör egentligen inte Sean banan heller, men det som gör att han hör hemma där, det är för att han vet hur man underhåller en publik, det vet inte dead by april, dom står stilla bredvid kedjor och en bur där trummisen satt och skakade lite på huvudet...Men Sean banan, gjorde allt det jag sa ovanför, han bjuder på sig själv, därför hör han hemma där.
Såg en jävla massa kommentarer om att det ska va död åt Sean banan, att han ska gå och lägga sig, att han är pinsam har till och med sett en skriva " han hör inte hemma här för han inte är svensk" Ni kan vara pinsama.
Bowlingen! ÄNTLIGEN! Denna känslan har jag väntat på!
Cup igår och där kom jag trea, en framgång, exakt vad jag behövde...Och idag var det träning med U21 - gruppen i Ängelholm...Och där justerade tränaren mitt spel liiite bara lite och det fick det och kännas extremt bra! så bra har det inte känts på hela säsongen! Är detta vändningen? Är jag tillbaka på riktigt denna gången :D ?
Klart jag är!
Förövrigt rullar allt på som det ska. :D
Ha en riktigt bra vecka nu när det kommer en ny orörd vecka =D
/ Alexander Nerbring
Det har aldrig känts så bra som nu...
Ge mig sommar och Åhus igen! Jag som person: Åsikstfull, Tankespridd, Positiv, Glad, Omtänksam, Känslosam, Skämtsam, Livsnjutare. Hur ser ni mig som person? Skulle vara kul och höra det :D
Mitt liv har aldrig känts så bra som det gör just nu. Ekonomin börjar ordna upp sig, tack till min bästa vän Simon Lindh. Och det känns skit bra. Äntligen ska jag få ordning på den jädrans ekonomin, det är bara februari som kommer bli tuff, men sen släpper det i Mars igen. Och då ska jag helt och hållet fått ordning på min ekonomi, har en budget jag ska gå efter. Istället för att bara slösa på pengarna. Tack igen för hjälpen broder min <3
Skolan, har jag en plan för att fixa, och det känns skit bra det med. Jag ska kämpa! Det blir tufft, men jag är en Nerbringare, så jag klarar det med :-)
My life feels like na na na naaanaaa.
Jag längtar till den 16 mars, jag längtar till den 8 juni och jag längtar tills vi åker till Åhus igen. Jag har ett spännande år framför mig. Och har så mycket och se fram emot.
Den 16 mars fyller jag 20, jag lämnar tonåren. Och den 8 juni tar jag min efterlängtade student. Som jag som sagt, inte trodde jag skulle göra. Men jag har kämpat mig dit. Och nu är jag snart i mål. Sen är nästa steg att få jobb och sen flytta hemifrån. Och körkortet får vi inte glömma. Väntar på de förbaskade körkortstillståndet, seriöst hur lång tid kan det ta? Varför drar dom ut på det så länge? Vad är det som utreder? Är det en mordutredning eller? Man börjar undra...
Det enda som jag tycker fattas i mitt liv, det är kärleken. I feel so alone.
Men tack vare jag har stort tålamod just när det gäller kärleken, så deppar jag inte.
Är inte desperat om man säger så.
Men man saknar ju närheten.
Å andra sidan, så är jag rätt blyg av mig när det gäller och påbörja en diskution med en tjej jag fått upp ögonen för.
Men det handlar väl om självförtroende. Man måste väl älska sig själv innan man älskar någon annan?
Ni som känner mig, kanske inte ser mig som blyg, men när det gäller sådant, så är jag faktiskt rätt så "tillbakariktad" eller blyg som jag sa.
Kanske för att jag är försiktig, så jag inte kommer bli sårad igen.
Eller så är jag rädd för att bli nobbad helt enkelt.
Jag vet inte, och man vill kanske inte ha svar på allt?
Jag tar det som det kommer. Har inte bråttom.
Puss på er alla. Nu ska jag sova, klockan är ställd kvart i 6 imorgon bitti för att brottas med mig.
Vem vinner, jag eller klockan?
Natti natti!
/ Alexander Nerbring
Sjukt härligt
Fått ett nytt schema från skolan. Onsdag torsdag fredagar är det praktik som vanligt. Måndag går jag från 8:00 till 11:30 sen tisdagar från 9:25 till 11:40. Sjukt chill. Mycket tid över till plugg och träning. Ska ut och jogga med bästa polaren Simon imorgon. Ska bli sjukt skönt och komma igång med träning igen. Det var längesedan.
För övrigt har jag ingenting och skriva om nu men det kommer kanske ikväll så håll ögonen öppna.
:).
/ En riktigt glad Alex :D
Svenska eller inte svenska killar...
Har tröttnat på den diskutionen, "svenskar killar är tråkiga" bla bla bla...Det har absolut ingenting med att göra var man kommer ifrån...En turkisk kille kan vara lika tråkig som en svensk kille.
Det handlar om hur killen är som person, inte om han kommer från Sverige eller något annat land.
Så snälla söta rara flickor, sluta säga att killar är tråkiga bara för dom kommer från det land vi bor i.
Om jag skulle varit tråkig, så har det som sagt inte och göra med att jag är Svensk.
Det har och göra med hur jag är som person.
Det samma gäller oss killar, vi ska inte säga att en tjej är tråkig beronde på vilket land hon kommer från.
Är hon tråkig, så är det för hennes personlighet och göra.
Gick förbi mobilias busshållsplats idag när jag skulle till kombihallen. Totalt jävla förstörd, alla rutor sönderslagna. Ligger glas runtom hela busshållsplatsen. Varför gör man en sån sak? Vad tjänar man på det?
Är det så svårt och bara låta det vara? Förstår man inte att det kostar pengar på att laga alla sönderslagna rutor, och rutor är inte det billigaste. Dem pengarna behövs till annat.
Stör mig varje gång jag ser en ruta sönderslagen. Det är fan inte normalt beteende.
Skulle vilja se någon slå sönder era rutor, hur roligt kommer ni tycka det är att lägga pengar på en ny dyr ruta?
Pengar som ni kunde haft till annat.
Världen hade behövt mer kärlek. Det är allt för mycket hat idag.
För mycket blod går till spillo för bagateller.
Är man inte överens, varför bry sig, varför inte gå vidare och hålla sig till era vänner?
Istället för att skjuta, knivhugga personen som du stör dig på?
Var har respekten för folket tagit vägen?
Det blir svårare och svårare att blogga, har svårt för att improvisera vad jag ska skriva om.
Men det fixar sig nog allt :-)
Helgen har varit awesome med underbara vänner.
Framförallt gårdagen, förfesten hos Simon, sen vidare till Happy Bar.
Awesome! Idag är man sliten och matt och har bara chillat.
Först kombihallen och kollade på Simons korpen match.
Och där träffade man på en man inte ville se. Men det var bara och bita ihopa och låtsas att han inte var där.
Sen stack jag hem till Simon och åt med hans mor och far.
Och till sist chillade vi framför teven.
Nu avslutar jag denna helg med att gå och lägga mig. Och imorgon kommer det en ny vecka, en orörd vecka.
Nya möjligheter med andra ord :)
" Vad som inte dödar dig, blir du bara starkare av"
Godnatt! / Alex Nerbring
Uppskattning
Skolfotot från trean
Tjena moss alla ni där ute.
Hur är det med er?
Vi börjar som ni säkert vet, gå mot ljusare tider igen, även om vi inte haft någon riktig vinter.
I alla fall inte här nere i Malmö. Men jag klagar inte, även om det hade varit mysigt till en viss del.
Vad ska man skriva om idag?
Hur min dag har varit? Den har varit jätte bra! Verkligen jätte bra =)
Först vaknar man klockan 6, efter att ha sovit i ungefär 2 timmar, för att åka till praktiken.
Skulle lägga golv idag, och det gick sjukt bra faktiskt, även om jag bara sovit 2 timmar så var jag pigg och
var på tårna. Det är så det ska vara, även om man haft en sömnlös natt, så är det bara att bita ihopa och kämpa.
Du tjänar mycket på det. Inte vika ner dig för att du är jätte trött. Visst, jag förstår och vet, att man är trött
om man bara sovit 2 timmar på en natt. Men bit ihopa och klara av dagen, så kan du ta de lugnt med gott samvete och gå och lägga dig tidigt på kvällen så du får sova ut, så jämnar det ut sig vettja :)
Hur har er dag varit? Bra? Dålig? Varför har den varit dålig? Varför har den varit bra?
(OBS, Texten här nere är lång, men texten betyder väldigt mycket för mig. Läs och kommtera. Jag vill komma med ett budskap!!!)
Hade tänkt skriva lite mer om mitt förflutna. Igen. Men ska virida det till det positiva detta inlägg =)
Mitt liv har som ni säkert redan vet, varit kantad av motgångar. Redan i årskurs 1.
Började med lärarna...Dom ville anmäla mig till socialen, och få mig till en särskola, där undrar jag nu i efterhand, Varför? Är dom dumma i huvudet? Jag är fan inget särbarn, inget illa mot dom som är det, men jag var verkligen inte det.
En dag minns jag speciellt, jag mådde illa, spydda och kände mig febrig, och gick direkt till min lärare och sa att jag inte kunde vara kvar, för jag spydde...Men läraren tvingade mig kvar. Och klassen småskrattade åt mig, även om vi var små, vi gick lixom i 1an, men jag spydde och kände mig febrig, visste knappt vad feber var då. Men jag kände mig inte frisk i alla fall. Men hon den dära läraren skulle hålla mig kvar.
Blev som känt mobbad från årskurs 1 till 9. Och det var verkligen inte lätt och kämpa sig igenom dom åren.
Det var min livs tuffaste period.
I 3an, var det för jag fick glasögon, kom dit EN dag med glasögon, sen kom jag aldrig mer tillbaka till skolan med mina glasögon, det tog så hårt på mig, så att jag kunde inte bära dom. Och jag vet att min mamma tjata och tjata, men ingenting hjälpte. Det sved i mig. Men vad skulle jag göra? Mammas tjat kunde man alltid leva med, men mobbning? Det värsta jag vet, det är mobbning.
Sen var det upp och ner, men jag var från och till mobbad hela grundskolan.
Hade ingen riktig vän på skolan som jag kunde gå till.
Det var nog det värsta av allt, jag hade ingen äkta vän att vända mig till när jag var nere på botten.
Hem gick jag alltid efter skolan, aggresiv mot min mamma.
Och det tog också på mig, jag ville ju komma hem glad efter en dag i skolan, men nej, det gick inte.
Idioterna på skolan fick mig och må dåligt och det gick utöver hemmet.
Som tur var då, att jag hade min bowling och luta mig tillbaka på, bowlinghallen var och är fortfarande min fristad.
Där kan jag känna lugn och ro, och vara mig själv. Där kan jag släppa alla onda tankar.
Högstadiet skulle börja...Jag kände hur det skulle vända.
Smack! Jag hade fel...Det blev ännu värre.
Jag hamna i slagsmål, efter slagsmål efter slagsmål.
Det var jobbigt, för jag är inte den typen som slåss.
Men när mobbarna håller på som dom gör, så finns det inget annat.
Då får jag ge igen, tyvärr var det på fel folk oftast, gick på folk som egentligen inte gjort mig något...
Men jag kände att jag behövde göra något för att passa in, och då blev det att slå någon. Tyvärr.
Det är något jag ångrar. Nåja, inte när jag vände mig om och slog till en kille som gick med 4-5 andra, som spottade mot mig slängde fula kommentarer mot mig, då slog det slint i min skalle, jag vände mig om och tog första bästa, och gav han en riktig smäll. Och, fan det kändes bra. Jag fick ut all min ilska.
Tiden gick och det blev värre...Bokskogen, vi åkte dit med alla i samma årskurs, minns ej om det var 7an eller 8an...Men jag hade gjort mina första låtar, och som ni vet säkerligen, så blev dom inte så lyckade...Dom höll på med mig, ställde sig runt mig i en ring, hade stora pinnar i handen hade dom också... Och tvingade mig att rappa.
Gjorde jag inte det, så visste jag vad som skulle hända. Så vad skulle jag göra? 6-8 man som står runt om mig i en ring med stora pinnar? Ska jag hålla käften och få smällar eller ska jag göra som dom säger?
Men jag vågade inte berätta för mamma och pappa, skulle rektorn få reda på det skulle jag vara en "tjallare"
Så det var bara för mig och hålla käften och hoppas på att dom en dag lägger av.
Sen var det massa småsaker... Dom tvingade mig att tända eld i ett skåp, tända raketer i rasthallen, och sådant smått.
Sen en dag, det var på tiden då man fortfarande använde sajten LunarStorm. Jag hade skrivit ett blogginlägg där, och det var ett känsligt ämne för invandrare, jag menade absolut ingenting rasistiskt med det. Men dom tog det som att jag var en rashatare, så jag blev kallad rasist, och alla invandrare på skolan, ville mer eller mindre slå ner mig. Men vad som hindrade dom, vet jag inte. Tiden gick, och jag började skita i skolan, socialen blev inkopplade och jag började mer och mer känna mig hopplös, meningslös och misslyckad.
I 9an, då gav jag upp helt, jag stannade hellre hemma där jag visste att inget skulle hända mig, än och gå till skolan och vänta på nästa skit. Visst, jag hade samtal med rektor, mentor, skolpedagog, men vad hjälpte det?
Dom pratade aldrig med dom som mobbade mig, så det hjälpte ju föga. Men i alla fall...Till slut beslutade rektorn, att jag skulle praktisera istället för att gå till skolan, eftersom dom visste också att jag gett upp skolan, jag var så djupt nere på botten, så jag visste att jag inte skulle klara mina betyg om jag så kämpade till döds med läxor och diverse. Så det blev 8 månaders praktik på K-Rauta på Svågertorp.
Sen skolavslutningen på Lindeborgsskolan i 9an. Min dag var här. Jag skulle slippa helvetet och skulle börja om på nytt. Jag skulle få en form av nystart. En andra chans, efter all skit jag fått stå ut med på Lindeborgsskolan.
Jag undrade vad jag skulle göra efter detta helvete, men jag skulle iallafall få slippa Lindeborgsskolan.
Men en dag kom det ner ett brev på posten, jag hade kommit in på Bellevue Gymnasiet, IV-Data, jag skulle få en andra chans att läsa upp mina betyg och få chansen att komma in på en riktigt gymnasielinje.
Jag kom dit, lämnade inte ett gott intryck, då jag kom första dagen med en blåtira, på grund av att jag blivit misshandlad dagen innan jag skulle börja där. Men det fick jag ta. Jag börja på ny skola iallafall.
Och det är den bästa skolan jag gått på, och är fortfarande den bästa skolan jag gått på, utan Bellevue Gymnasiet så hade jag inte varit den jag är idag.
Allting vände, jag börja få förhoppningar om en ljus framtid, för första gången på många år.
Jag klarade skolan galant, inga bekymmer alls.
Där var det ingen som mobbade mig, där accepterade alla mig för den jag var.
Skolbalen kom...Jag kom dit med inga förhoppningar alls. Tänkte, jag ska dit och ha kul.
Men, i mikrofonen sa, Anette, vår rektor. "Detta stipendium kommer delas ut till en elev som i 9 år i grundskolan haft det tufft med mobbning, men som nu höjt sig rejält och kommit upp på en nivå, så man ej kan förstå varför han var utstött" Vad hon exakt sa sen vet jag inte, men fick en massa beröm för vem jag var, och då tänkte jag, " Varför i helvete var jag mobbad på Lindeborg" ? Jag visste då att det var inte mig det var fel på, det var på hela Lindeborgsskolan, nåja, inte alla, vissa av lärarna var bra. Men det var ingenting som hjälpte mig.
Men nu efter allt, så klarade jag alla godkänt i ämnena på Bellevue, och jag var behörig till att söka till gymnasiet. Ett riktigt gymnasie.
Jag var så lycklig, jag kände" nu kan ingenting stoppa mig"
Nu går jag i trean på Design And Counstruction College, och kan knappt fatta det själv. Hur orkade jag gå i 9 år i uppförsbacke, sen sluta med att lyckligt ta studenten.
Jag vet, jag var stark. Jag visste långt inne i hjärtat, det var inte mig det var fel på. Det var dom andra som mobbade mig.
Så till er som blir mobbade i skolan, Be strong! Tro på er själva, intala till er själva och säg att det inte är DIG det är fel på, utan det är DOM
Till er som mobbar, hur hade ni känt om någon behandlat DIG så som du behandlar personen du mobbar?
Till er som ser någon sorts av mobbning, gör en insats och stoppa mobbningen. Ingen har rätt att bli mobbad, ingen har rätt att stå utanför. Vi alla är olika. Världen skulle varit tråkig, om alla varit likadana.
Men kom ihåg, var starka. Klarar jag detta, klarar ni det. ALLA klarar det, med vilja!
Jag säger inte att jag hatar er som mobbat mig, jag säger tack. Tack för ni gjort mig till denna underbara man som jag är idag.
Vad som inte dödar mig, gör mig starkare, you know?
Tack för mig! / Alex
Killars sett och se på kärlek...
Fick ett önskemål om ett ämna jag ska ta upp...Tänkte uppfylla den "önskan"
Killars sett och se på kärlek...Ja, hur ser vi killar på kärlek?
Dom flesta ungdoms killar skiter i kärlek, nåja, i mina ögon skiter dom i kärlek.
Dom tänker " Jag har en tjej nu på vintern, men sen när sommaren kommer, så ska jag göra slut för då ska jag ligga så mycket som möjligt"
Dom tänker helt oseriöst om kärlek, dom bryr sig inte ett dugg.
Ni killar som ser det så, eller säger att där inte finns bra tjejer, öppna ögonen.
Kärlek är bland det vackraste som finns.
Kärlek ska man inte skoja bort. Man ska inte leka med tjejer, för tjejer är ingen leksak.
Inte killar för den delen iheller, inte det jag säger. Kärlek ska man ta vara på.
Sen finns där absolut, de killar som tar kärlek på ett seriöst sett, dom tänker långsiktiligt, och det är rätt, har man hittat en tjej man tycker om, satsa, var inte rädda. Sen ska man inte hetsa fram något, utan man ska ta steg för steg, men var inte rädda för att satsa.
Men killar som playar tjejer, borde tänka om. För det är inte rätt, bara för att en tjej är dålig, så är inte resten av tjejerna det... Har du träffat på en dålig tjej, gå vidare och släpp det.
Och det är inte bögigt och vara känslosam och skriva om kärlek. Där tror jag det är det största problemet i samhället, när det gäller kärlek. Killar tror att det är bögigt och visa känslor, därför ska man vara känslokall för att passa in i samhället, FEL! Det är okej att vara känslosam av sig, det är okej och visa känslor. Ni blir inte tuffare för ni håller inne era känslor och inte kan släppa ut era känslor. Ändras den myten om att man inte kan visa känslor som kille, då tror jag vi har en ljus framtid, men så länge den myten lever kvar, så tror jag det blir svårt.
Kärlek är som sagt, det vackraste på vår jord. Det ska man inte sudda bort. Kärlek finns överallt. Kärlek finns, håll ögonen öppna, en dag hittar ni en tjej som ni tycker om, som ni vill ha varmt om hjärtat. Ha tålamod bara. Ändra inställning till kärlek, så kommer det. Jag lovar.
Dom två senaste dagarna på min blogg, helt sjukt. över 1000 läsare på TVÅ dagar. Innan har jag knappt haft 50 pers på en vecka. Och folk har kommit med positiv feedback. Det är långt över mina förväntningar. Men det är bara kul :)
Ge gärna lite negativ kritik också, det skadar absolut inte. =) Ha en bra dag allihopa, eller godnatt kanske man ska säga? För jag ska göra mig färdig för sängen nu iallafall :)
// Alexander Nerbring den kärleksfulle :)
Raggning eller inte raggning?
Ett ämne i detta liv har jag tänkt på... Detta är vanligt speciellt i tonåren...
Det är raggning...Raggar man på en tjej/kille för att man säger att hon/han är vacker/söt/snygg/sexig/fin o.s.v ?
Det tycker inte jag, men så fort man säger till en person att hon eller han är söt, så tror ALLA, och ja jag överdriver när jag säger "alla"...att man raggar på personen i fråga...Vad har hänt med er folk? Bara för man säger att en person är vacker så raggar man inte! Det stör mig som fan , att man inte kan säga till en tjej ( i mitt fall ) att hon är vacker utan att folk ska säga till mig " uuhh , så du raggar på henne"
Svarar inte ens på den frågan... För den är så patetsik.
Vad hände med den tiden där man kunde säga till en tjej att hon är vacker utan få folk på sig att man raggar på den och den killen/tjejen...Nej, ungdomar dags att tänka om!
Ja, lite sent, si så där 16 dagar sent...det har blivit 2012, och jag har satt igång med mina gamla rutiner igen, skola, skola, praktik, praktik, praktik.
Skönt på ett sätt och inte skönt på ett annat...Hade ju världens bästa jul-lov!
Men, skönt att kommit igång igen, så slipper man vara så trött på dagarna för att man varit uppe till 3-4 på natten, om inte 6-7 på morgonen dagen efter och sovit till 2-3...
Sista terminen för min del, skönt ska de vara, är så skoltrött så det finns inte. Och det blir en jobbig termin, ligger efter i några ämnen som jag måste tenta upp, plus att jag måste hänga i nuvarande kurser. Men jag är bestämd! Jag ska klara det! Jag tror på mig själv! Woho! Nu kööööör vi!
/ Alex Nerbring!
